I love The Power Glove, it’s so bad!

Det här med nostalgi är jävligt knepigt. När man var yngre så kändes spel annorlunda än de gör idag, det var så mycket fräschare och därför blev man alltid tagen med garden nere. Man kan länge älta hur mycket roligare det var att spela spel ”på den gamla goda tiden” och vältra sig i floskler om att spelindustrin gått ner sig på sista tiden – vilket såklart är ren och skär lögn. Just här stöter vi på problemet med nostalgi: var spelen så jävla roliga egentligen?

Till viss del måste man ändå svälja stoltheten någongång. Merparten av spelen som fängslade en som barn är idag totalt intetsägande pixelklumpar. En pastellmardröm från en svunnen tid då orden ”kameravinkel” och ”tv-spel” var ungefär lika kompatibla som ”analsex” och ”Helgmånsbön”. Men – såklart – allt var inte koskit i hagen. Ännu idag kan det nostalgiska bruset i mitt hjärta övergå i eufori när jag sätter mig ner för att spela en emulerad version av en gammal klassiker. Som till exempel ett spel om en röd båt.

Cobra Triangle var signerat Rare som på den här tiden precis slagit stort med bilspelet RC Pro-Am och de hade kapital och förtroende att göra lite vad som helst. Man beslöt sig för att låta idéerna flöda fritt rätt ner i programkoden. Man tog ut bilarna, satte in båtar, bytte ut asfalten mot H2O, slängde in sjöormar, vapen, hajar och annat smått och gott. Man kan tänka tillbaka på hur det kan ha sett ut under arbetet. Runt ett bord täckt av snabbmatskartonger, kletiga papper, kaffemuggar och allehanda skrot sitter ett gäng killar och brainstormar sjuka idéer som om de aldrig gjort något annat. Helikoptrar som släpper minor! Check. Rädda barn från sjömonster! Gotcha.

Slutresultatet förvirrade många. Den själsliga uppföljaren till det simpla bilspelet hade evolverat till en båtsimulator med b-filmskänsla och en uppsjö knarkiga infallsvinklar. Cobra Triangle dök upp snabbt, sopade åt sig lite välförtjänt uppmärksamhet men fasades sedan ut ur de flestas minnescentra. Vi var dock några som nötte och nötte tills vi klarat varenda uppdrag, hur knäppa de än var. När sedan den larvigt svåra sista bossen (alla slutbossar från den här tiden var larvigt svåra, det var nästan lag på det) besegrats så var det bara att börja rejsa igen. Efter ett tag tappade även vi suget. Spelet försvann. Kartongen kastades i någon flytt. Poff.

Nu, när det går att ladda ner barndomsminnen på två sekunder och återuppleva så är viss del av magin borta. Jag sitter nu inte på golvet bredvid min pappa och spelar hela natten, handkontrollen är ersatt av ett svart Logitech-tangentbord och jag har nu en mysig fåtölj att luta mig tillbaka mot. Men ändå är det så fantastiskt roligt. Det är då kärnan till ett spels njutbarhet har funnits.