I love The Power Glove, it’s so bad!

Dags för en innovation från public service-bunkern. Låt oss presentera emo-julkalendern!

Julkalendern. Herregud, vilket grepp den hade om en när det begav sig. 15 minuter (ofta ganska illa producerad) barnvänlig såpopera med en mer eller mindre intressant historia som alltid kulminerade i den avslutande lucköppningen. Detta vara så nära religiösa upplevelser man hade när man levde i en icke-frireligiös familj. Där satt man, med en inköpt julkalender i handen och försökte tima öppnandet av dagens lucka perfekt med TV:n. Det var alltid ett antiklimax att se vad som faktiskt fanns där under. Det var aldrig riktigt lika kul som själva stämningen sekunderna innan Ögonblicket. Men ändå satt vi där. Nöjda, glada små skitar och log åt någon jeppe i tomteluva som levererade middle-of-the-road public service-TV till ett halvt land varenda vardagsmorgon. Se där, en liten slice julstämning och familjelycka. Allt courtesy of Sveriges Television, 24 dagar i december.

Nåja, det där är förmodligen de flesta av oss befriade från idag, och något säger mig att en skrämmande majoritet av den här sidans målgrupp inte kommer att lägga två strån i kors för det här spelet. Men det här aldrig hindrat oss förut. Nåväl.

Om någon mot all förmodan skulle vara intresserad av spelets och seriens handling så får ni ta reda på den på annat håll eftersom den är helt ovidkommande för spelet i vilket fall. I korthet så handlar det om överjord och underjord. Folk gråter och deras tårar faller ner i underjorden som riskerar att svämmas över. Som spelare ska man alltså trösta folk. Vilket man gör genom att spela minispel som sällan har något alls med handlingen att göra. Ibland ska man bygga rörledningar, sparka fotboll eller gissa ord. Det är väldigt tillrättalagt och pedagogiskt vilket är perfekt för den tilltänka målgruppen såklart. Jag kan ibland tycka att det ibland blir lite over the top med den saken men jag tvivlar på att en 5-åring skulle hålla med mig.

Ernst heter spelarens mentor och irriterande sidekick. Det är han du som förälder eller äldre syskon kommer att hata och som den unga spelaren kommer att älska. Han kommer ständigt med flåshurtiga kommentarer samtidigt som han ger tips genom spelets gång. Det är Ernst som kommer att briefa spelaren om uppdragen som ofta går enligt stilen ”Person X är jätteledsen för att händelse Y har skett. Åk till plats Z och trösta!”. Tröstningen sker som sagt genom att man klarar ett minispel av varierande form. 24 spel finns såklart att spela och tanken är att ett nytt spel öppnas varje dag genom en kod som man får reda på i TV-programmet. En intressant idé som förmodligen kommer få spelet att räcka mer än dubbelt så långt som det hade gjort annars.

Minispelen då. Jo då, de har sina stunder. De flesta är varianter på pusselspel eller kluriga knep-och-knåp-klassiker, perfekt anpassade för en mycket ung målgrupp. Ett par av spelen är dessutom kul ”på riktigt” vilket bör applåderas. Väldigt konstigt och synd att man inte bemödat sig med att ordna ett läge för två spelare då flera av spelen skulle passa perfekt.

I övrigt är det mesta ”okej”, ibland ”bra” och ytterst sällan ”riktigt bra”. Det visuella är lagom mysigt och enkelt för att tilltala de yngsta och röstskådespeleriet av bland annat Robert Gustafsson (som gör en slags barnvänlig variant av sin klassiska karaktär Greger) är stundtals irriterande och ibland rätt putslustigt. Allt som allt är det en potent produkt för den yngre skaran, och en perfekt tidig julklapp då spelet är relativt billigt. Det är ett bra komplement till vardagsritualen Julkalendern som många familjer kommer att kunna glädjas åt tillsammans. Men längre än till 24:e december lär det inte hålla. Vilket förmodligen varit tanken från början.