I love The Power Glove, it’s so bad!

Det fanns en tid då Mario hade värdighet. Klass. En smula coolness. En viss dragningskraft. Eller, det var i alla fall så det kändes. Sju Party-spel, en handfull tennisutflykter, golfspelande och Gud vet hur många kartspel senare så har de flesta nog insett den kalla, nakna, hårda sanningen om Mario. Han är en transparent, personlighetsbefriad sellout.

Vilken jävla tur för honom att han backas upp av ett härligt posse bestående av en hel del sköna figurer. Till och med hans skraja brorsa Luigi har begåvats med fler utstickande personlighetsdrag som är lätta att ta till sig. Han har en vacker och numera även sexig flickvän i prinsessan Peach, som man måste undra vad hon ser i Mario utöver att han räddat henne från den brutala Bowser ett par gånger för mycket. Men Mario, nä. Han brölar ut en och annan fras med besvärande usel italiensk brytning, är tjock och lyckas ändå appeala till 90% av alla som någonsin smekt en Nintendo-handkontroll. Han är spelvärldens Keanu Reeves. Han är blek. Han är tråkig. Och dra mig baklänges, nu ska han spela fotboll också.

Och egentligen borde jag inte klaga. Det känns otacksamt, samtidigt som det känns helt rättfärdigat. Jag kan inte säga annat än att jag oftast har rätt kul med Mario Smash Football. Det är underhållning på samma sätt som Nintendo via tredjepartsutvecklare levererat på flaska enda sedan Super Mario Kart släpptes. Och här ställs jag såklart inför ett dilemma. Spelet är bra, egentligen. Men jag gillar det inte. Hmm.

Next Level har fått ta sig ett par mindre friheter vad gäller karaktärernas utstyrslar, men utöver det är det samma gröna och röda skal som kastas med exakt samma effekt som alltid (grönt: skjuts rakt fram; rött: söker sig mot närmaste motståndare), samma galna supersmashar som är lånade från Marios tennisspel, samma karaktärer som det brukar vara som spelar på arenor som helt riktigt är formade efter deras respektive personligheter. No alarms, no surprises, indeed.

Som i alla Marios sidoprojekt så går det mest ut på att låsa upp extramaterial genom att vinna turneringar en efter en. När allt sen är klart är det tänkt att multiplayer-funktionen ska få spelet att snurra några timmar till i Gamecuben. Extramaterialet består som alltid med nya karaktärer att spela med, nya turneringar och annat – egentligen meningslöst – lull-lull men som man ändå låser upp för att det inte är så jävla svårt att göra det, och det är ju kul att varva ett spel.

Verkar jag en smula otydlig över mina åsikter?

Jag är det också. Jag gillar Mario Smash Football. Jag gillar att spela det med mina systrar och jag älskar känslan av att, med fyra sekunder kvar av turneringsfinalen, få in ett perfekt smashskott som susar över hela motståndarnas planhalva, knockar målvakten och sen exploderar när den når målet för att säkra slutresultatet 7-6. Men samtidigt ger hela spelet en bitter eftersmak, eftersom allting är så ihåligt. Matcherna är galna och intensiva, men herregud vad innehållslöst allting blir efter någon timme. Det känns som att se Big Brother, ungefär. Mycket sägs, mycket händer, men ingenting händer och ingenting sägs.

Jag gillar Mario Smash Football. Men jag tycker absolut inte om det.