I love The Power Glove, it’s so bad!

Samma sak, fast annorlunda, och lite jobbigare.

Det går nästan alltid att lita på Samus eftersom hon så ofta befattar sig med kvalitetsprodukter. Det känns helt enkelt både safe och spännande att spela nya spel med ”Metroid” i titeln eftersom man vet att det är närmast befängt att det skulle vara annat än bra, samtidigt som spelen alltid lyckas med konststycken att hålla en fast med sin ljuvliga stämning, klockrena kontroll och undersköna grafik.

Dessutom vet vi ju alla att Samus är den bästa karaktären i Super Smash Bros Melee.

Därför känner jag mig som sagt lugn när jag ploppar in spelet i DS’en och allting inleds. Mumma, tänker jag när jag ser de grymma introfilmerna som presenterar spelets olika raser – fienderna, alltså – samt en liten snutt med just Samus in action. Det är riktigt läckert för att krämas ut ur en liten DS. Spelet börjar och det känns… vafan?

Många var det som bespottade multiplayer-läget i Metroid Prime Echoes; jag var inte en av dem. Trots detta ljumma mottagande är alltså så gott som hela Hunters uppbyggt kring multiplayer-funktionen och det fungerar faktiskt förvånansvärt bra även i det lilla formatet. Ett antal skavanker finns där, men de återkommer jag till. Eftersom jag är fattiglappsunge så har jag inte tillgång till Wi-Fi, utan det blev till att testa att spela med ena syrran och precis som när vi battlade i Echoes så flyger ”Men vafan!”, ”Kuken också!” och ”Men din smutsiga skitunge!” genom luften mycket tätt. Det är med andra ord riktigt kul.

Kontrollen är på samma gång genial och mycket frustrerande. Du håller hela konsolen i din vänstra hand, skjuter med L-knappen och flyttar dig med styrkorset samtidigt som du med stylusen i höger hand siktar och styr ditt synfält. Det blir mycket ojämn, dels eftersom att din vänstra hand sakta men säkert domnar bort ju längre du spelar – en DS är tung – samtidigt som du ändå tar dig fram rätt okej. När det däremot vankas strid blir det lite bekymmer. En vital funktion från de tidigare spelen i Prime-serien är nu puts väck; du kan inte längre låsa in dig på en fiende. Med den aningen klumpiga kontrollen så blir eldstriderna ofta mycket bökiga och svåra att få kontroll över. Det slutar ofta med att stylusen gnuggas i galna spiraler över skärmen samtidigt som vänster pekfinger ber till gud för att inte trilla av på grund av överansträngning.

Sen var det ju grafiken. Här är det också mycket ojämn kvalitet genom spelets gång. Hunters är riktigt snyggt i många lägen, och det flyter på som en gudagåva hela tiden. För att vara nerstampat i en sån här liten – men återigen, tung – maskin är beundransvärt. Tyvärr så är det just vid eldstriderna som det kan bli problem. Ofta kan man nämligen knappt se skillnad på vad som är fiender och vad som är bakgrunder. Fler än en gång springer man in i en svärm av vaktrobotar eftersom deras gråa färg och pixelhet på avstånd såg exakt ut som väggen de befann sig framför. Återigen leder detta till att man irrar för mycket vissa stunder.

Det ska dock sägas att ovanstående problem kan verka något uppförstorade här. I grund och botten så är Hunters faktiskt kul, även om Adventure Mode känns en aning hipp som happ och inte lika medryckande eller infångande stämningsfullt som de tidigare delarna i serien. Dock ska det ju påpekas att det här inte är Prime 3, utan just en avstickare från huvudspelen. Lite multiplayer-skoj, lite typiskt pang-pang och så någon artefakt som hamnat på snedden. Det här är knappast Samus främsta fjäder i hatten, men väl underhållning på god nivå. Men bara en halvtimme eller så åt gången.