I love The Power Glove, it’s so bad!

Konspirationsteoretikern i mig börjar fråga varför alla dessa genomvidriga spel alltid hamnar just på mitt bord. Jag börjar fundera på om det är en komplott från Den Ansvarige för att få mig att verka ännu mer bitter och hatisk än jag i själva verket är genom att lägga upp för sågning efter sågning. Kanske förstörs fragment av min trovärdighet när jag ständigt drar fram stora Husqvarna-sågen och hänsynslöst sliter upp skitspel efter skitspel så mikrochips och dökött flyger all världens väg. Må så vara. Det ändrar inte faktumet att Musashi Samurai Legend är riktigt, riktigt lökigt.

Så. Var fan börjar man nu? Det är här jag borde dra en kortare resumé av handlingen, kanske nämna introsekvensen i förbifarten. Möjligen bör jag nämna de huvudsakliga intrigerna och huvudkaraktärerna. Men jag tänker skita i det. Handlingen och alla karaktärer som berör den är så skamlöst klyschiga att det vore närmast förolämpande att berätta om den som om det vore ”något nytt”. Det är extremt standard. En prinsessa som kan framkalla alla möjliga varelser. En jobbig skitunge som av någon jävla anledning ska vara den utvalde trots att han inte har något annat attribut förutom en arsenal av urfåniga oneliners som till och med den mest luttrade C-skådisen skulle rodna av att läsa upp inför en mikrofon. Och en katt som mest låter som en skitnödig automatisk telefonsvarare när han levererar sina ”visdomsord”. Du har sett allting förut, du har lärt dig tröttna på det. No alarms, no surprises.

Då var det klart. Hur ser då allting ut? Jovars. Här har det lagts ner jobb. Gissningsvis ungefär 95% av allt arbete lades ner här. Det är snygg cel-shading som gäller och introsekvensen – som jag lurade er att jag inte skulle nämna – är helt okej. Det ser helt enkelt ut som fabriksproducerad vanilj-anime. Inte coolt, lite fånigt, hyfsat vackert. Animationerna däremot känns riktigt kackiga. Varje karaktär verkar ha ungefär fyra olika rörelser som de använder om och om och om och om igen. Trots röstskådespelerna så rör de inte heller på sina ansikten när de pratar vilket i dagens läge måste kunna klassas som ett fett minus. För att utnyttja en klassisk spelrecensions-kliché så är det ”snyggt men själlöst”. Jo minsann. Även kontrollen känns stelopererad och med ett uruselt kamerasystem så blir översikten lidande. Tanken är att man ska styra karaktären med vänstra styrspaken och kameran med den högra. Detta funkar inte alls eftersom det är väldigt jobbigt att hålla på och vrida kameran under strider med flera fiender samtidigt. Nu är förvisso inte striderna något större problem. Alla fiender har nämligen en gemensam svaghet som man lär sig utnyttja tidigt: de är helt jävla dumma i huvudet. Om det någonsin produceras en walkthrough för det här spelet kommer den i princip bestå av följande:

Blocka två slag, slå slå slå slå slå, blocka två slag till, slå slå slå slå. Fienden dör. Gå två steg tills nästa dyker upp. Upprepa proceduren.

Ibland, ska det sägas, dyker smått varierande moment upp. I form av pussel och racingspel. Pusslen är förolämpande dumma (En knapp måste vara nertryck för att en dörr ska vara öppen. Bredvid knappen ligger en stor sten. Hmm..) och racingmomenten är skamlöst nog direkt plankade från Final Fantasy VII. Det lustiga med dessa moment är hur dåligt inlindade i spelets flyt de är. Helt plötsligt kommer du in ett rum som leder ut i en tunnel. Utan vidare anledning står en motorcykel där (”There’s a MOTORcycle here!”), du åker med cykeln genom tunneln där det av någon anledning också åker ett tjugotal ofarliga robotar på likadana cyklar. Du slår ner dessa med enkelhet, når slutet av tunneln, kliver av, och är tillbaka i spelet igen. Lite bättre integrerade hade de väl kunnat vara?

Vid det här laget av recensionen börjar ert intresse glida mig ur händerna. Jag antar att min poäng nått fram till er. Det här spelet är genomdåligt. Det är ett beat ’em up utan känsla. Det är action utan tempo eller stil. Det är ett strö-lir som inte är värt dina pengar. Det är inte ens värt tiden eller risken det innebär att snatta det – om du nu håller på med sådant. En ”konkurrerande spelsida” gav det här spelet 84 poäng av 100 möjliga. De har fel! Musashi Samurai Legend är rost i kalsongerna. Det är en finne i skrevet. Det är Rod Stewart anno 2005. Ni fattar, väl?