I love The Power Glove, it’s so bad!

Tomb Raider var riktigt grymt. 1996 var Tomb Raider inte som något annat någon tidigare spelat. Stämningen, grafiken och framför allt Lara Croft stampade in i varenda Playstation i världen och så var alla förälskade i en bröstig, engelsk brunett som inte verkade rädd för ett skit. Året därpå kom en ännu bättre uppföljare. Ännu bättre grafik, ännu rundare tuttar, ännu större omgivningar. Extra allt, med andra ord. Året därpå kom ännu en uppföljare som även den var riktigt bra. Året därpå… Och sen året efter det… Och sen var det tyst ett tag. Sen så… Angel of Darkness.

Tro mig, Angel of Darkness är precis så lökigt som alltför få vägrade erkänna – för sig själva och för andra.
Tur då att Core fick foten efter att ha våldtagit sönder Eidos viktigaste franchise. Istället fick Crystal Dynamics uppdraget att putsa upp Eidos ädelsten och återföra henne in i rampljuset, glänsande ren och bättre än någonsin. Något oväntat så lyckades de värva Toby Gard – ofta kallad ”Lara Crofts pappa” – för att hjälpa till med utvecklingen av spelet. Back to Basics, brukar musiker kalla det när de tycker att de nått en kreativ återvändsgränd och börjar söka inspiration bland sina egna första verk. Precis det har man gjort inför arbetet av Legend. Man har skalat bort Cores fingeravtryck, hittat grundstenarna till seriens framgång samt uppdaterat det lämpligt. Resultatet är slående.

Spelet börjar så nostalgiskt att man nästan vill gråta. Lara befinner sig i en enorm ruin, täckt i hundratals år gamla vinrankor och lianer. Naturen runtomkring är gastkramande vacker, när solen sorlar igenom lövverken i skyn, vatten gnistrar kristallklart och Lara springer, svingar sig och skuttar igenom allting, precis så enkelt som vi är vana vid. Eller nja, nästan. Men det återkommer jag till.

Lara har, på alla sätt, hittat raka vägen hem med Crystal Dynamics och Gards hjälp. Det känns mycket naturligt att irra fram genom fantastiska landskap, lösa gåtor och utföra akrobatiska trick som knappast kan vara möjliga. Det märks att utvecklarna anammat det gamla ordspråket ”Amatörer lånar, proffs stjäl” så det sjunger om det. Akrobatiken är nästan direkt plankad ur Prince of Persia, men även systemet med reflexmässigt knapptryckande inbakade i spelets cutscenes är såklart lånat från Resident Evil 4. Legend är ett potpurri av flera inslag som vi lärt oss i andra spel de senaste åren, något som sällan stör eller är taffligt gjort. Fast jag hade nog gärna sluppit de interaktiva cutscenerna. Det är inte kul att behöva göra om samma sekvens fyra gånger för att man råkade trycka fyrkant istället för trekant inom loppet av en millisekund.

Nu verkar det som att jag tillfälligt fallit ur min romantiserande bubbla jag befann mig i vid recensionens början, och det med all rätt. För som alltid med fröken Croft finns det skavanker. Återigen berör detta kameran och kontrollen. Kontrollen är dynamisk och funkar som oftast smärtfritt, med ett bra flyt. Men. Som i de tidigare spelen är precisionen ibland ytterst tvivelaktig. När det gäller att tima ett hopp precis rätt så missar man alltför ofta för att Lara inte svarar omedelbart på ens kommandon. Ibland är det frustrerande att missa avsatser för att hon väljer att hoppa åt sidan istället för rakt fram. En del sånt finns med, och det här är problem vi sett i de fem första spelen i serien också, vilket gör det närmast oförlåtligt att de inte är åtgärdade mer än vad de är. Men kontrollen är ändå godkänd, vilket man inte kan säga om…
Kameran. Din lilla jävel, du. Om det är något som får mig att bli milt galen och langa kontrollen i väggen så är det kameran som snuddar vid ospelbar alldeles för ofta. Kameran snurrar in bakom föremål, sätter sig FRAMFÖR Laras ansikte precis när jag ska hoppa mellan två klippor, fastnar i hörn, gör helt sanslösa vridningar under vattnet när luften börjar tryta samt lägger sig alldeles för ofta i golvet, bakom Lara. Visst går det att flytta den med högerspaken, men så vips är det åt helvete igen. Det här är helt uppåt väggarna hur ingen har dragit i nödbromsen. Vad fan tänkte buggtestarna? Vad tänkte teamet som programmerade kameran? Pallade de att spela det utan problem? Nä, kameran får IG utan omsvep.

Däremot inget negativt om grafiken som jag tyckte var imponerande för att spelas upp på en PS2:a. Utan större hack så rullar omgivningen fram i full fart med en smidigt animerad Lara i centrum. Ingen kommer att sakna det ”osynliga” rutsystemet som legat serien till last sedan del ett, utan jag välkomnar en mer naturlig fysik, som blir riktigt vacker trots att maskinen som ritar upp den blivit dammig. Jag vågar knappt tänka hur det ser ut på en värstingdator eller 360.

Men, det är också – turligt nog – spelets enda riktiga bakslag. För när man väl lyckas överbemanna kameran så spelar man ett mycket underhållande äventyr. Som vi alla minns de första spelen i serien så är omgivningarna blandade, mycket stämningsfulla och storyn är såklart härligt pseudoinvecklad. Artefakt försvunnen, Lara vill hitta, stöter på elaking och åker jorden runt utan att blinka. Legend är ett mycket värdigt återtåg för Lara Croft och för serien i stort, och att jag skulle skriva det förvånar mig lika mycket som det förmodligen förvånar er som inte spelat spelet ännu. Men vill du få den där kittlande känslan när du för första gången dök från ett vattenfall i Tomb Raider för tio år sedan så är det här spelet för dig.