Jag vet inte varför det är så svårt att komma för sig att blogga nuförtiden. Det är ju inte som att jag är så upptagen, men nu blir det helt plötsligt flera dagar mellan uppdateringarna fast jag ständigt finner mig själv att tänka ”det här kunde bli ett perfekt bloggämne” så händer det inte.
Men plötsligt händer det.
Låt mig berätta om min första enda dag på jobbet. Uppmärksamma läsare kan komma ihåg att jag tidigare lyckades bli anställd som telemarketer, en tjänst jag antog något bitterljuvt. Men ett jobb är ett jobb och jag tog mig i kragen och begav mig in. Efter en halvtimmes träning med tre andra nyanställda så fick vi sätta oss ner och börja ringa. Projektet jag var anställd att jobba på var ett beställningsjobb från ett icke namngivet företag i staterna. Vår uppgift var att konfirmera och dubbelkolla namn, e-postadress och telefonnummer till olika anställda på ett par tusen olika företag. Detta gör man genom att först kolla på LinkedIn och sedan ringa hejdlös till kundservice och hoppas komma fram till någon som kan ge en de korrekta kontaktdetaljerna.
Det här är, som ni kanske förstått, mycket svårare än det verkar. Så gott som alla företag har strikta policys om just utlämning av anställdas namn och nummer så ofta blir man bara hänvisad till telefonsvarare eller sura tanter som slänger på luren innan man avslutat meningen ”Could I just confirm that Malcolm Holdenston is still employed as your IT Manager?” På en dag så förväntas man lyckas få totalt 20 namn vilket väldigt många hade svårt för. Mina nyanställda kamrater klarade runt 6-strecket medan jag själv saggade efter med 4.
När så det var dags att stämpla ut så tar avdelningschefen tid att räkna allas resultat varpå mitt i synnerhet gjort firman skamset. Om jag inte kan göra bättre ifrån mig så kan jag inte längre stanna kvar, heter det. Jag tar detta med någon slags god min eftersom det trots allt är första dagen och man lär sig med tiden. Imorgon ska säkerligen bli bättre. Detta intygas också av arbetskamrater som är mer erfarna som ber mig att inte ta det personligt och att det säkerligen kommer gå bättre med tiden.
Det är också det jag tror när jag nästa dag står iklädd i min enda vita skjorta, knyter slipsen och är beredd att borsta håret och sticka iväg.Mobilen ringer och Jennie från min agentur är i andra luren.
”Jag har fått lite feedback från företaget.”
”Okej?”
”Det är inte speciellt positiv feedback…”
”Okej…?”
Det har varit ett möte. Jag har varit på dagordningen. Frågan har lydit om jag är värd att hålla kvar efter mitt fem timmar långa eldprov. Svaret lyder nej och jag är släppt lös. Det är svårt att i efterhand minnas om jag var mer lättad eller förvånad när Jennie säger att mina tjänster inte kommer behövas mer. Jag gillar Jennie och hon försäkrar mig om att inte ge upp och att hon ska höra av sig med andra uppdrag som kan passa bättre. Jag tar av mig kostymen, tar på mig pyjamasen och kliver inte ur sängen mer på den dagen.
Hur ser det egentligen ut om man blir sparkad efter en halv dags arbete? För en utomstående så måste det ju verka som att jag kom till jobbet i lappshorts, fes på chefens tangentbord och åt kladdkaka samtidigt som jag förnekade förintelsen. Men fem timmar är tydligen nog för att företaget i fråga skulle ta tempen på mig och jag höll inte måttet. Nåväl, min sinnesstämning var som sagt närmare lättad än något annat så jag lägger det här under ”close calls” och pumpar vidare med nya intervjuer och nya möjligheter. Håll tummarna!
